Bortom scootrar och försäljare

Från Ubuds centrum fortsätter jag att gå längs med huvudgatan. För varje meter avtar hysterin mer och mer ju längre bort från marknaden jag kommer. Affärerna kantar fortfarande gatan och säljer samma harembyxor och träskulpturer, men inkastarna är lugnare. Jag hör fortfarande ”taxi, miss, taxi please” oftare än det går att ta in, men jag har varit här två veckor nu och lärt mig hur jag enkelt svarar med ett leende och skakande på huvudet. Huvudgatan gör en abrupt vändning och helt plötsligt upphör alla skyltfönster, och byts istället ut mot höga stenmurar på båda sidorna vägen. Trafiken ekar mellan murarna och lianer hänger ner och påminner om en tropisk julbelysning. Det är vackert. Träden slingrar sig på dom mest underliga sätt på muren och gammaldags gatlyktor gör att jag tänker att det nog lyses upp väldigt vackert på kvällen.

Nedanför backen går jag in mot ett av Ubuds stora lyxhotell men svänger av ner till vänster mot Campuhan Ridge Walk, eller Bukit Campuhan. En brant backe ner där folk har parkerat sina scootrar leder ner mot leden, som först går förbi ett vackert tempel. Jag är nyfiken och undrar vad jag gett mig in på i mina flipflops, men dom människor jag möter gör att jag tänker att det nog inte är någon avancerad trekking jag gett mig in på. Jag svänger runt ett hörn, upp för en liten backe och där, där är grönskan. Jag står plötsligt mitt i naturen, mitt bland palmer och magnifika utsikter. Trafikbruset har byts ut mot den forsande floden som rinner långt ner från stigen och jag njuter av ljudet när jag nästan andäktigt promenerar fram på stigen som får mig att tänka på The yellow brick road i Trollkarlen från Oz.

Promenaden fortsätter, jag ler. Hela jag fylls av naturen och jag lägger märke till hur min andning har sjunkit längre ner i magen och hjärtat liksom mjuknar. Jag går tacksamt vidare och ler vänligt åt dom jag möter. Campuhan Ridge Walk är kort, efter bara en kvart kliver jag av stillheten och vägen fortsätter in i ett område med hotell och små butiker och restauranger. Scootrarna är tillbaka. ”Taxi, miss, taxi please”. Jag ser att himlen är på väg att släppa ner ett skyfall och fortsätter promenera till ett café jag fick rekommenderat förra gången jag var på Bali. När jag kliver upp för trapporna till Karsa Café känner jag hur det börjar droppa och lagom tills jag satt mig vid ett bord med utsikt över dom vackra risfälten brakar det loss. Medan regnet faller med en sådan kraft att jag funderar på hur stabilt taket är äter jag chilimarinerad tofu med ris och tänker att här sitter man nog för utsikten mer än maten.

Regnet avtar och jag sveper in mig i min regnponcho för att skydda mig från dom sista regndropparna när jag börjar promenera tillbaka mot centrum. Jag vadar genom dom vattenpölar som just skapats och anstränger mig från att inte glida ur flipflopen. Det doftar grönt, ännu mer efter regnet. Jag tackar för att jag fått andas en stund och kliver tillbaka ut i stadens brus.