Bara jag får somna bredvid kärleken ikväll

Det här är inte berättelsen om att jag har dåligt samvete för att jag inte stannade kvar och hjälpte till, den här gången är det inte berättelsen om dom som evakuerats från sina hem eller dom som mist livet. Den här berättelsen kräver priviligierade levnadsförhållanden och möjligheten att välja. Den här berättelsen kräver en uppväxt i den svenska tryggheten långt bort från naturkatastrofer och korruption. Det här är berättelsen om min resa bort från vulkanen på Bali.

Det började egentligen tidigt en morgon i Ubud för nästan tre veckor sedan. Jag låg i sängen och kunde inte sova när helt plötsligt byggnaden börjar skaka. Det darrar, skälver, vibrerar. Jag kastar på mig en klänning som ligger nära till hands och springer ut på loftgången som går som ett L på övervåningen av det lilla hotellet mitt i hjärtat av staden, tittar ner mot innergården och ser stora vågor i poolen. Jag möter en grannes blick och vi liksom tittar lika frågandes som vetandes på varandra. Vi har just upplevt vår första jordbävning.

Dagen som följde märkte man knappt någonting av den skälvande morgonen. Bara några konversationer på caféer vittnade om att flera upplevt skalvet och nu uttryckte någon slags blandning mellan rädsla, förvåning och fascination. Allt fortsatte att rulla på som vanligt med smarriga veganrestauranger, yogaklasser i en shala med utsikt mot djungeln och kraftiga regnväder som gjorde att man fick vada upp till anklarna, men efter den morgonen blev inte min resa densamma.

Flera gånger har jag legat sömnlös och upplevt att det skakar i marken innan jag förstått att det troligen är min kropp som skakar. Eller. Jag har känt mig osäker. Känt saker, men känt mig lika larvig för att jag känt dom.

Sen jag såg vågorna i poolen och tittade upp mot taket för att se om det skulle rasa in har jag minst en gång om dagen funderat på att åka hem tidigare. Jag har inte kunnat slappna av, inte kunnat njuta mer än korta stunder. Magkänslan och hjärtat sa åk hem. Hjärnan sa att jag skulle sluta vara larvig. Mina tankar fick mig att tro att det skulle vara ett misslyckande att åka hem.

Jag var i Canggu när läget med vulkanen intensifierades och några dagar innan min planerade hemresa var det en väldigt stark magkänsla som sa ”åk hem”. Tankarna kunde förlöjliga och döma den känslan ännu lättare den här gången. Kom igen, det var ju bara några dagar tills det var dags. Och hur skulle jag kunna försvara det ekonomiskt att köpa en ny biljett fyra dagar innan jag skulle åka hem.

Olusten blev starkare och starkare och sen satt jag där på ett trendigt café på en av som större gatorna i Canggu, hörde det kraftiga ljudet av scootrar som gasar förbi och läste i mobilen att dom stängt flygplatsen. Gråten vällde upp bakom ögonen och gick inte att hindra. Jag kände mig paralyserad. Förlamad av skräck. Jag lämnade maten och sällskapet bredvid, som diskuterade morgonens Ashtangaklass, och gick hem till hotellet. Jag försökte läsa på om vad som skulle kunna hända nu och möttes av tusentals olika besked, sanningar, tolkningar och expertråd. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Så liten. Så i desperat behov av vägledning. Och medan jag upplevde att marken försvann under mina fötter pågick vardagen precis som vanligt runt omkring mig. Men inte min vardag. Jag kom inte hem varje dag till min familj som jag älskar, till människor som jag kan bolla situationen med, till dom jag vill dela min vardag med. Jag kom hem till tomt hotellrum. Fullt av tankar på vad som skulle kunna hända.

Beskedet när flygplatsen först stängde handlade om 24 h och jag hade verkligen förhoppningar om att den skulle öppna efter det så att jag kunde flyga hem på min biljett. Dagen efter stängningsbeskedet gjorde jag mitt bästa för att tugga på som vanligt, både med att få ner mat men också att distrahera mig, leva. Men rädslan i kroppen var så stark. På kvällen brast det. Det brast fullständigt explosionsartat och paniken vällde upp. Efter att ha pratat i telefonen med några av er jag älskar som mest där hemma i Sverige och hulkat fram orden medan messengersamtalet ständigt bröts så torkade jag tårarna och tog mig upp till hotellets takrestaurang i ett försök att hitta bättre wi-fi. Jag slog mig ner vid ett av borden och hann bara vara ensam en liten stund innan det kom två tjejer och satte sig vid bordet bredvid. Först hann jag tänka att fan, nu måste jag hålla in gråten och skärpa mig. Sekunden senare hörde jag att dom pratade svenska och snart därefter satt vi tillsammans runt ett bord och delade våra tankar, känslor och upplevelser. Dom var också rädda, dom visste inte heller vilken information dom skulle lyssna till eller vilka rykten som stämde. Det var inte bara jag!

Vi satt länge på taket. Restaurangen hann stänga, musiken tystna. Åskan dundrade så där tropiskt starkt, regnet smattrade mot rutorna och blixtarna lyste upp himlen flera gånger i minuten. Jag som slutat röka för länge sen hann få i mig ett halvt paket cigaretter i ett desperat försök att lugna nerverna. Vi kollade hela tiden alla våra olika kanaler för att få den senaste informationen och alla fantastiska vänner och familj där hemma hjälpte till att samla in information därifrån. Jag var rädd, livrädd, men hoppades fortfarande att jag skulle få flyga hem dagen efter. När jag gick in på Emirates flight status stod det forfarande scheduled. Allt var färdigpackat på rummet. Så när jag ännu en gång skulle kolla flight status och det står cancelled i röda bokstäver, då gick luften ur mig där jag satt myggbiten på en trästol med en cigarett i handen.

Det var inte mycket som var ordning och reda i mitt huvud, känslor och tankar i totalkaos och precis hela tiden skakade varende del av kroppen och pulsen slog som om hjärtat var på väg att hoppa ut. Men en sak blev självklar, att dela. Att vara ärlig och be om hjälp. Jag skrev till dom jag saknade där hemma, beskrev hur det kändes, försökte förklara situationen, berättade vad jag behövde hjälp med och hymlade inte med någonting. Det massiva stödet jag fick hemifrån får mig att bli tårögd varje gång jag tänker på det. Min upplevelse var att alla bara släppte sitt och ovillkorlig fanns för mig. Lyssnade, tröstade, påminde om att det är lätt att fastna i rädslan, ringde försäkringsbolag, flygbolag, kontaktade vänners vänner som kanske hade nåt som kunde hjälpa mig, rådfrågade politiker och kunniga, sökte fakta om tsunamis och vulkaner, kopplade ihop mig med bekanta på Bali, följde vart enda ord i media och mest av allt gav mig så mycket kärlek så att inga ord kan beskriva det. Alla bara fanns där för mig. När jag var som minst, som mest rädd, var jag som minst ensam. Där och då fick jag det vackraste kvittot som existerar på att jag har människor i mitt liv som bokstavligen talat kan få mig att andas. Så ofta upplever jag att livet levererar ytterligheter, så även den här gången. I mitt djupaste paralyserade mörker helt fyllt av rädsla fanns en kärlek, styrka och trygghet som värmde varenda cell i kroppen av tacksamhet. Ni vet vilka ni är. Tack!

Ett beslut behövde tas. Jag hade den natten kvar på hotellet innan jag skulle checka ut. Jag rådfrågade alla möjliga och det viktigaste svaret fick jag från mamma och pappa som kort och gott sa att jag skulle lite på min magkänsla. Jag visste att jag ville bort från Canggu, som ligger precis vid havet, eftersom att tsunamiryktena var det som skapade den dödsångest jag brottades med. Vulkanutbrottet gjorde mig jätterädd men där visste jag iaf att jag inte skulle dö. Så jag bestämde mig för att ta mig inåt landet till Ubud om inte läget lugnade sig till morgonen. Timmarna gick och jag sov inte en sekund. Jag låg i min säng och glodde ut mot poolen genom springan mellan altandörrarna med masken över ansiktet och kämpade för att andas. Jag hade gått runt med masken i väskan i ett par veckor men aldrig testat den. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana att det skulle vara så tufft att andas i masken. Det påminde mig om när vi på hälsopedagogutbildningen fick gå en promenad och andas genom sugrör för att få någon slags uppfattning om hur det kan vara att leva med begränsad andningsförmåga. Fruktansvärt.

Under natten började den där magkänslan som jag ignorerat så länge ledsna på mig och till slut skrek den så högt den kunde ”ÅK!”. Jag såg framför mig att behöva andas i mask i flera veckor och undrade hur det skulle gå med att förlänga mitt gratisvisa som bara är giltigt i 30 dagar. I informationen om hur man ska hantera askan efter ett utbrott står att man ska se till att ha en tät inomhusmiljö och bunkra upp med förnödenheter. Jag såg framför mig hur jag skulle lyckas få tag på konserver när jag inte ens visste var det ligger en mataffär och det som gav dom djupaste vecken i pannan var hur in i helvete jag skulle lyckas få till en tät inomhusmiljö. Ingenstans jag bott på Bali har det varit tätt eller ens i närheten. Om det finns glas i fönstren så är det stora glipor runt omkring och alltid ett hål i väggen i badrummet. Jag frågade om råd om var man kan köpa sopsäckar och maskeringstejp men fick samtidigt känslan av att det här var så mycket mer än jag ville klara av. Jag ville bara komma hem till min vardag, min familj, mina vänner. Till tryggheten.

Här hände något. Här vändes den paralyserande rädslan till handlingskraft. Inom kort tid hade jag hittat ett bra sätt att ta sig över till grannön Java, vidare till flygplatsen i Surabaya och så småningom hem till Sverige. I en av alla grupper som diskuterade situationen på fb hittade jag ett sällskap på en mamma och hennes två vuxna döttrar som jag instinktivt kände att jag skulle vilja teama ihop mig med. Jag hittade en chaufför som kunde ta oss hela vägen, ordnade så han kunde hämta upp dom på den stängda flygplatsen på Bali och sen mig i Canggu, köpte flygbiljetter till oss alla fyra från Surabaya till Jakarta och kollade upp så jag skulle kunna ta mig vidare hemåt därifrån. Jag tog ut en massa kontanter för att vara beredd om vi skulle bli fast någonstans och bankomaterna slutar fungera. Jag hade bestämt mig.

Fantastiska Dody körde oss 13 timmar till flygplatsen i Surabaya via bilfärjan över till Java. I Surabaya var pulsen fortfarande hög och jag upplevde att hela byggnaden skakade. Det fanns rykten från flera håll om att två cykloner var på väg mot Java och när jag satt på flygplatsen hade jag en stor skärm framför mig där en av bilderna visade en röd blinkande plupp på en karta med ordet tsunami i rubriken. Att alla underbara människor i Sverige som gjorde sitt allt för att leta information om detta inte hittade något lugnade en aning men inte mycket. Trots allt fungerar inte Indonesien riktigt likadant som Sverige när det kommer till information från myndigheter tex, och informationen från Swedish Abroad har ständigt legat ganska mycket efter dom senaste händelserna.

Stämningen på flygplatsen var spänd. Alla ville därifrån. Alla var trötta, det fanns en rädsla i luften. Upprörda röster från dom som hade tagit sig dit för att dom fått den informationen på flygplatsen på Bali, men nu inte fick några flygbiljetter därifrån. Allt var slutsålt.

När planet lyfte mot Jakarta efter sju timmar på flygplatsen var jag fortfarande rädd för mitt liv. Cyklonen, som senare visade sig kosta 19 människor livet, var ett hot och även om jag skulle flyga längre bort från Bali var jag fortfarande kvar på Java. Som en klok kvinna påminde mig om, rädsla är en frisk känsla. Likväl som jag var tacksam för påminnelserna om att inte låta rädslan ta över så var det också fantastiskt att känna att jag är rädd för att dö för att jag vill leva. Jag vill leva för jag älskar att leva. Det finns tusen anledningar, och anledningarna är mestadels dom människor som jag fått äran att ha i mitt liv. Och kanske blev rädslan för att dö ännu starkare nu än någonsin, med en kärlek som väntade hemma i Sverige och ett nytt kapitel i livet som precis bara börjat.

I Jakarta kunde jag möta upp mitt resesällskap från Bali igen, vilken lycka att ha dom som sällskap under dom elva timmar som väntade på Jakartas flygplats. Fina varma människor som jag kunde dela både rädslan och trevliga samtal med. Jag är så djupt tacksam för att dom litade på mig när jag mer eller mindre pushade dom till att följa med mig till Java utan att vi någonsin mötts. Vi sa på återseende när det var dags att gå till gaten eftersom att vi skulle flyga olika rutter hem till Sverige.

Planet mot Dubai hann knappt lyfta innan jag slocknade. Trygg. På väg. Väl ompysslad av personalen på Emirates. Och efter ytterligare åtta timmar på Dubais flygplats satte jag mig sen på planet som skulle ta mig till Arlanda. Sverige. Hem. Vi var över en timma sena att lyfta men jag kunde inte ens framkalla några upprörda känslor över det. Bara jag får somna bredvid kärleken ikväll.

Jag landade på Arlanda och meddelade i den gruppchatt jag har med min personliga hejarklack där hemma att jag är framme. Och än försöker jag hitta ett bra sätt att säga tack för att ni burit upp mig under dom här senaste dagarna. Tårarna tränger på och får mig att blinka för att inte börja storböla. Men det är helt andra tårar nu. Tårar av lycka. Av tacksamhet. Tårar till bredden fyllda av kärlek.

På Arlanda stod mamma med blommor och kramar. Jag grät på hennes axel. Och några timmar senare gick bussen hem till Västervik där jag äntligen fick somna bredvid kärleken, tryggare än någonsin i hans famn.